Krönika 1 2018

Vart är vi på väg

På tio poäng: Vi lämnar hemmets trygga vrå för resa mot mål där mången fått uppleva både mirakel och sorg. Anfadern lär ha varit ”hipp” och antik, även om han sen länge flytt sin ”Kos”. En svensk var dock pionjär när det gällde att skilja agnarna från vetet.

Åtta poäng: Resan kan vara både kort och lång och detta bildligen och bokstavligen. Målet kan även vara starten på en livslång resa där de lyckliga få kan skatta sig lyckliga och undvika starten på målet. 

Sex poäng: Vi reser mot plats där människors syfte är att befrämja hälsa och övervinna sjukdom med plikt om att skydda människoliv och lindra lidande. Inte sällan är just dessa hjältar själva både för få och får utstå stress och frustration. 

Fyra poäng: Sjukdom, såväl nedärvd som ny, får ibland stifta bekantskap med platsens sylvassa tillbehör. I vissa fall kan man även, likt Owe Thörnqvists dänga, få en låda på magen… eller en kran kanske är mer passande benämning.

Två poäng: Väl framme tas vi omhand av vitklädda riddare och hjältinnor som gör vår vistelse så behaglig som möjligt i en annars påfrestande situation. Timmar av behandling gör oss sen tillräckligt gott för att göra om resan… om och om igen.

Ja de flesta av er lyckades nog med den här något amatörmässiga improviserade På Spåret liknelsen. Dialysenheterna runt om i landet gör ett fantastiskt arbete, för att inte säga livsavgörande arbete. Dag efter dag, vecka efter vecka och med ständigt, nästan, väldigt begränsade resurser.

Vart är vi på väg 2018? Jag hoppas innerligt att vägen innebär att alla som behöver dialys ska kunna få det. Får de inte det idag? Jo, men det är en skillnad på att leva och att överleva. Det gäller allt från att få tillräckligt med dialys för att också orka med att leva. Att kunna få möjlighet att kunna semestra utan att behöva boka gästdialys ett år i förväg. Även om man i mångt och mycket blir fjättrad i sin behandling måste man kunna få möjlighet till ett drägligt liv.

Det är fler som kommer i dialys varje år, men platserna blir inte fler. Istället tvingas mottagningar att köra skift och i värsta fall dra ner på antalet dialystimmar. Det gynnar inte någon.

Vi har en fantastisk historia av njursjukvård i Sverige. Vi har legat i spetsen vad gäller allt från dialys till transplantation, men det går inte att leva på gamla meriter. I Sverige går sjukvården på knäna och de som arbetar gör ett hästjobb. De behöver fler kollegor och rekrytering är idag ett jätteproblem oavsett var inom vården det gäller. För att kunna garantera en bra vård måste det satsas på både utbildning, anställningsvillkor och arbetsmiljö. Allt detta kostar pengar, men kan man ställa ekonomi mot människoliv?

Alltid uppkopplad – alltid njursjuk

Henrik Röste a.k.a Njurpaj

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *